Kiffe, kiffe imorgon

Doria är femton och bor med sin mamma i en förort som heter Paradiset en halvtimme utanför Paris. Mamman är analfabet och städar på ett lågbudgethotell för en skitlön. Pappan har nyss lämnat dem och flyttat tillbaka till Marocko där han skaffat en ny, ung fru som ska ge honom en efterlängtad son. I skolan går det urdåligt för Doria, så det är tur att mamman inte kan läsa hennes betyg eller omdömen. De har så dåligt med pengar så de får köpa fula, begagnade kläder på loppis eller Myrorna. Mamman är deprimerad och ledsen sedan pappan stack. De har en nedlåtande och jobbig socialassistent som kommer på överraskningsinspektioner och bara får dem att må ännu sämre. Ja, kort och gott, det är verkligen inget paradis som Doria lever i.

Faïza Guène skrev den här boken när hon var nitton och den blev en stor nyhet och framgång i Frankrike, kanske en motsvarighet till Jonas Hassem Khemiri här?

Den är skriven ungefär som Dorias dagbok, och hon kopplar ihop hela sin tillvaro – vad som händer i skolan, drömmar som kommer från de orealistiska tevesåporna hon tittar på, människor och grannar hon träffar i höghuset i Paradis-ghettot. Allt med flyt och massa humor. Man känner det politiska budskapet och tänker på kravallerna i Paris medan man läser, men det blir aldrig någon jobbig tumme i ögat eller en poäng som ska hamras in. Allvaret liksom bara flyter in i den här charmiga historien. Ja, verkligen, charm! Och humor och roligt bildspråk och mycket träffande "vi och dom"-skildringar av de sk äkta fransmännen. Jag fnissade flera gånger när jag läste.
En slags modern feel good i Parisisk ghettomiljö. Trevligt, trevligt!

Denna text är en liten sideshow från en aningen längre text om boken som finns på Bokringen.